Regeringen håller kulturen tillbaka

Regeringens budget för 2026 håller kulturen tillbaka. Kulturens andel av statsbudgeten är nu den lägsta på 26 år – en tydlig signal om hur lågt kulturens roll i samhället värderas. Den ideella kultursektorn, som är en hörnsten i vårt kulturliv, lämnas kvar på samma anslagsnivå som i fjol. I praktiken innebär det en nedskärning. Samtidigt fortsätter de stora slagen mot folkbildningen, som redan lett till akuta kriser med brist på replokaler och kulturlokaler. Det är ett riskfyllt experiment med kulturlivet – som riskerar att leda till mindre kultur, färre mötesplatser och minskad delaktighet

Storstadsfixering på bekostnad av hela landet

Regeringens budget riskerar att förstärka skillnaderna mellan stad och land. När den ideella kultursektorns infrastruktur – mötesplatser, scener, utställningar, verkstäder och organisationer – undermineras, drabbas kulturlivet hårdast utanför storstäderna. Samtidigt prioriteras ett fåtal centrala institutioner, medan anslaget till regional kultursamverkan urholkas år för år. Kultursamverkansmodellen bygger på ett gemensamt ansvar mellan stat, region och kommun. När staten drar sig undan sin del av ansvaret blir det allt svårare att nå de kulturpolitiska målen och att ge människor i hela landet tillgång till ett levande kulturliv.

När stödet till den ideella kultursektorn hålls tillbaka växer klyftan mellan dem som kan delta i kulturlivet och dem som riskerar att ställas utanför. Den ideella kulturen bygger på engagemang och gemenskap – men med begränsade resurser minskar möjligheten för människor att delta, skapa, påverka och vara en del av kulturlivet.

Små lättnader räcker inte

Att momsen för dansband sänks till samma nivå som för andra kulturuttryck är en ljusglimt. Men en sådan åtgärd kan inte väga upp det stora behovet av aktiva satsningar på hela kulturlivet.

I det kulturella ekosystemet spelar arrangörer och lokalhållande föreningar en avgörande roll – de skapar uppdrag för kulturskapare och ger dem möjlighet att möta sin publik, men här är regeringens syn på civilsamhällets organisationer tydligt asymmetrisk. Idrotten får omfattande satsningar på anläggningar och lokaler, medan kulturen lämnas utan stöd trots akuta behov av renoveringar, tillgänglighetsanpassningar och teknisk upprustning.

När redan hårt ansträngda kulturföreningar pressas ytterligare minskar förutsättningarna för att kulturen ska nå ut och leva i hela landet

Kultur nedprioriteras – när vi behöver den som mest

Regeringen väljer att prioritera ner kulturen till förmån för försvaret. Samtidigt lever vi i en tid präglad av oro och polarisering, där behovet av kulturens gemenskap, perspektiv och kraft är större än någonsin.

Det är också viktigt med digitalisering och skydd av kulturarv. Men framtidens kulturarv skapas här och nu – och utan satsningar på dagens kulturliv riskerar vi att lämna nästa generation ett betydligt fattigare arv.

Kulturell frihet kräver starkt offentligt stöd

Kulturministern talar om behovet av breddad finansiering, och i sig är det en välkommen ambition. Men utan resurser till kulturlivets organisationer för att kunna utvecklas och ställa om blir det ett tomt löfte.

Det offentliga ansvaret kan inte ersättas av vaga hänvisningar till alternativa finansieringsformer. Att dra sig tillbaka och kalla det för “breddning” är inte seriöst – och det hotar kulturens frihet.

Här saknas helt enkelt de offentliga satsningar som behövs. Utan dem kan vi inte bygga det fria, levande och dynamiska kulturliv som Sverige behöver. Kultur är en grund för demokratin, men också en självklar del av välfärden: den skapar gemenskap, stärker motståndskraften i en orolig tid och ger människor verktyg att förstå både sig själva och världen omkring dem.